Social contracts and need in wargaming
Tyvärr, detta är ingen humorpost, men ett väldigt vettigt blogginlägg med lite tankar runt den sociala miljö som uppstår runt turneringar. Mycket skval om detta på "ze interweb" just nu p.g.a Ard boyz-qualifiers som pågår runt om hela USA.
Som sagt, mycket intressant artikel och något jag eventuellt kan återkomma till under mina studier i Socialpsykologi (så var beredda på kvalitativa intervjuer era nördar!)
Välkommen!
Det verkar som att du är ny här. Om du vill vara med, klicka en av följande knappar:
Kommentarer
Intressant blogginlägg, även om jag tycker att man kan uttrycka det på lite finare sätt. Just nu känns det mest som att personen hittat ett klurit sätt att kalla idioter =P
Jag skulle väl gissa att han är smått irriterad på alla som klagar vitt och brett över hur "dålig" en turnering är på grund av spelarna, och vad han försöker uttrycka med sitt inlägg är att en stor del av att spela på turnering innebär att acceptera att alla inte är som du eller tänker brädspel på samma sätt som dig!
Väldigt extremt draget men korrekt i många avseenden. Dock, Oavsett hur många regler du sätter upp kommer det ändå att finnas de som lyckas "bryta" uppsatta regler vilket följs av whine för att folk inte kan följa andemeningen med reglerna.
Just det där med andemening (RAI vs RAW-laywers) är ett stort dilemma för mig. Jag har själv en förkärlek till RAI och i många fall allergi mot RAW... speciellt när det förekommer RAW som är RAI, men som motsägs av en annan RAW (t ex skott mot enhet, som bara har sitt Heavy Weapon synligt, men casualties tas från resten av gruppen som står i skydd). Här är det tydlig konflikt mellan TLoS och hur man allokerar wounds. Helt ärligt var 4th Ed lysande i detta avseende. No bullshitting med förlusterna. Vill man kunna skjuta, kan man räkna med att bli träffad.
För man detta RAI vs RAW vidare på det sociala planet, är det också ganska tydlig skillnad. Powergamers och fictiongamers. Tillhör inte direkt powergamer hörnan, även om jag också har mina favoriter gällande vissa kombinationer (mkt pansar i IG t ex). För mig är spelandet i mångt och mycket det Jervis Johnson varit inne på i sina Standard Bearer artiklar. Att ha kul.
Detta tas ju också upp blogginlägget, även om det mest är långdraget och drygt. Powergaming kan i viss mån styras av turneringsupplägget (arrangören). Däremot gällande den sociala interaktionen, är det mest en fråga om personlig mognad. Flera extrema powergamers jag stött på och ogillat, har också haft andra problem (som omogna, stort självhävdelsebehov och inte minst varit extremt dåliga förlorare som varit livrädda för att inte alltid vinna). Visst är det roligare att vinna, men när ens motståndare skriker ut i frustration över att bästa enheten dog av ett välplacerat skott, eller raseriutbrottet och kastande av tärningar när en förlust är ett faktum är ingen man vill spela mot fler gånger.
Andra viktiga sociala kontrakt som är väsentliga för mig är t ex att hålla tiden. Att höra av sig om man uteblir eller är försenad. Att uppträda vänligt och skötsamt. Att hålla någorlunda personlig hygien. Att vara väldigt respektfull gällande rökning och alkohol då detta absolut inte är självklarheter vid spel och kan påverka andras hälsa. Inget käkande vid spelbordet. Ta alltid med egna tärningar, markörer och måttband (för jag hatar minst sagt dessa tärningsparasiter som alltid "måste låna" sånt här).
Hur som helst (för att själv ha varit långdragen i utläggningen), undrar jag om inte fairplaypriset på Fanatic kunde utföras på ett annorlunda sätt. Tänkte snarare att man kunde få poängsätta alla sina motståndare med 0-3p (typ poäng för goda regelkunskaper - dvs inget tjafs, trevlig armé att möta och inte minst ett poäng för en trevlig match/motståndare överlag). Att bara få lägga en röst kan lätta falla på någon man känner lite bättre, men om kriterierna för att få sportsmanshippoäng är tydliga, blir det väl också ett verkligen rättvist val. (Arrangörerna har också möjligheten att se om någon kanske inte är världens lämpligaste turneringsdeltagare).